Tears fallin
Tårarna rinner ner för mina kinder. Kan inte stoppa dem, vill inte stoppa dem. Började röja runt här hemma och hittade en gammal mapp med diverse papper från min tid i USA. Var nyfiken och satt mig ner för att titta lite. Hittade ett brev från min mamma som var skrivet i samma veva som min älskade morfar gick bort.
Min morfar var min stora idol - den som jag såg upp till allra mest. Han var alltid vuxen med mig och gjorde sig aldrig till. Vi diskuterade alla möjliga saker. Vissa av dem totalt onödiga, men tänkvärda. Som varför det finns herr- och damcyklar. När jag var mindre brukade han trolla med mynt för mig. Minns det så tydligt, lika tydligt som jag kan se hans leende framför mig. En stor, stark man med ett ännu större hjärta.
Brevet min mamma skrev handlade om hurvida jag skulle åka hem för att vara med på hans begravning eller ej. Hon skriver om sorgearbetet och hur jag ska tänka på morfar på hans sätt - med humor. Tillsammans med brevet fanns där en kopia på min morfars önskningar kring hans bortgång. Känner igen handstilen, men ser hur han måste ha kämpat med att skriva brevet. Kan bara föreställa mig hur lång tid det måste tagit honom och hur han varit tvungen att använda de sista krafterna han haft till att skriva ner det. Men det är hans ord och hans önskningar. I brevet står i alla fall om hur han önskar bli begraven och hur han önskar sig att cermonin utformas. Längst ner i brevet står det "Evelina behöver inte resa hem för begravningens skull, men får gärna hälsa på mig vid minneslunden vid tillfälle".
Läser de sista orden om och om igen och tårarna vill inte sluta rinna. I höst är det 5 år sedan cancern tog honom ifrån mig. Ofta när det händer mig nåt i mitt liv vandrar mina tankar till honom och vad han hade haft för åsikt i ämnet eller vilka råd han hade gett mig. Önskar att han fanns här och ibland blir jag bara så arg. Varför just han, varför min älskade morfar som var så full av liv och älskade att leva.
Men det är bara att inse fakta. Cancer är en otroligt orättvis sjukdom som tar ifrån oss de mest otroliga och mest älskvärda människor vi känner. Så om jag fick en önskan, bara en enda. Då hade det varit ett botemedel för cancer.
Jag saknar dig, älskade morfar!
Min morfar var min stora idol - den som jag såg upp till allra mest. Han var alltid vuxen med mig och gjorde sig aldrig till. Vi diskuterade alla möjliga saker. Vissa av dem totalt onödiga, men tänkvärda. Som varför det finns herr- och damcyklar. När jag var mindre brukade han trolla med mynt för mig. Minns det så tydligt, lika tydligt som jag kan se hans leende framför mig. En stor, stark man med ett ännu större hjärta.
Brevet min mamma skrev handlade om hurvida jag skulle åka hem för att vara med på hans begravning eller ej. Hon skriver om sorgearbetet och hur jag ska tänka på morfar på hans sätt - med humor. Tillsammans med brevet fanns där en kopia på min morfars önskningar kring hans bortgång. Känner igen handstilen, men ser hur han måste ha kämpat med att skriva brevet. Kan bara föreställa mig hur lång tid det måste tagit honom och hur han varit tvungen att använda de sista krafterna han haft till att skriva ner det. Men det är hans ord och hans önskningar. I brevet står i alla fall om hur han önskar bli begraven och hur han önskar sig att cermonin utformas. Längst ner i brevet står det "Evelina behöver inte resa hem för begravningens skull, men får gärna hälsa på mig vid minneslunden vid tillfälle".
Läser de sista orden om och om igen och tårarna vill inte sluta rinna. I höst är det 5 år sedan cancern tog honom ifrån mig. Ofta när det händer mig nåt i mitt liv vandrar mina tankar till honom och vad han hade haft för åsikt i ämnet eller vilka råd han hade gett mig. Önskar att han fanns här och ibland blir jag bara så arg. Varför just han, varför min älskade morfar som var så full av liv och älskade att leva.
Men det är bara att inse fakta. Cancer är en otroligt orättvis sjukdom som tar ifrån oss de mest otroliga och mest älskvärda människor vi känner. Så om jag fick en önskan, bara en enda. Då hade det varit ett botemedel för cancer.
Jag saknar dig, älskade morfar!
Kommentarer
Trackback
